Maria

Ja det är för tillfället mitt problem i livet, jag vet inte när jag är tillräckligt bra utan jag måste vara bäst. Det går inte, jag klarar inte av det.  Problemet i min vilja och amibtion att lära och vara duktig är att det inte går längre.. Hade jag inte haft viljan hade det inte funnits något problem, men antagligen hade jag inte lärt mig så mkt på det heller. Det som jag alltid sett som min största styrka är min amibition, att jag alltid försöker för allt jag är värd. Det är det som kan komma att bli mitt fall. Man måste inte vara bäst jämt, det räcker att göra tillräckligt mkt, men jag kan aldrig nöja mig med det. När vet man att det man gjort är tillräckligt? Jag har aldrig en aning, fast jag vet ju att jag klarar det men jag vill ändå bevisa för mig själv och alla andra hur fantastiskt bra det blev. Hur duktig jag är.. Ju bättre det går ju hårdare krav har jag på mig själv..

Allt detta är väl grunden av en hysterisk press en tid nu. Det brast lite grann i går, och det var väl kanske då jag insåg hur orimligt allt är. Hur det hela gick till är väl inget jag har lust att berätta om, kan säga så mkt som att jag visade alla mina svagaste sidor för en av mina lärare... Den jag tycker är allra bäst och den jag har störst förtroende för. Han sa en hel del kloka grejer som jag kommer ta med mig. Ändå lite pinsamt, men jag gissar att han fattade poängen.. En handledning som för en normal människa tar en timme max  tog för mig igår två timmar, varav den sista mest fick räknas som personlig terapi för mig...
 
En tankeställare jag fick till är mitt sätt att hantera kritik, som dessutom inte var kritik egentligen. Rent katastrofalt dåligt, och det stör mig, jag vet att jag aldrig varit bra på det, ser det som en av mina svagheter, men så här illa trodde jag inte att jag skulle hantera det... Jag måste nog försöka bli bättre på det, för min egen och alla andra skull. (en gissning är att detta är ytterligare en anledning till att vara bäst, då slipper man ju kritiken.) Dessutom vill jag ofta ha respons från andra på det jag gör, det innebär att de skulle kunna såga det jag gjort längs med fotknölarna, men hur hade jag reagerat då??? Detta är allt ett problem som jag måste försöka handskas med på något sätt!  Jag är medveten om problemet, hur går jag vidare?

Men iallafall, jag tror att jag måste försöka göra någon form av prioritering i mitt liv, vad är viktigt för mig? Det som är allra viktigast för mig är nog inte det jag prioriterar mest, jag ska börja göra det. Eller gå och lägga mig under en gammal filt och bara sova ett tag! Det tar aldrig slut....

Suck suck mkt djupa funderingar! Men det behövdes nog en tankeställare, synd bara att min lärare fick se mina svagheter i vitögat...

Det är oxå en förändringens tid nu. Som påverkar mig mer mentalt än vad jag vill erkänna. Sandra och Stina flyttar till USA om mindre än en månad, jag flyttar till Håcksvik om två veckor typ (och det är jul om tre veckor typ.. herre gud), Sandrew flyttar till New Zeeland och Majbaj har redan flyttat till Göteborg! caoo bor ju visserligen kvar, men alla vi andra flyttar. Bara en massa roliga saker som händer men jag vill inte att allt ska hända på en gång. Det är ju som om min familj separerar, dom som jag umgås med varje dag kommer jag inte träffa på evigheter! Känner mig väldigt sentimental, och får nästan en tår i ögat! Tycker så mkt om er allihopa..

Nä nu ska jag gå på promenad, i solen! Med caoo..

Puss